Ambians-Hallsten -DAKOTAGUBBEN
För Finnbygden av A. F.
Aven om bilden härovan är lite suddig, finns det säkerligen många av Finnbygdens läsare, främst då bland torsbyborna, som genast identifierar den vitskäggige gestalten på kvarndammen helst om det mot räcket lutade metspöet tas till hjälp.
Ty detta hörde sommartid så att säga till gubbens klädedräkt, inte allenast på hans dagliga turer längs älven utan också inne i samhället, där han i många år var ett välkänt och småtrevligt inslag i gatubilden under signaturen ”Dakotagubben” (vilken han som gammal svensk-amerikan erhöll, för att han ofta refererade till staten Dakota, när han berättade något).
Mången kommer säkert ihåg, hur han vid besök i butiker och andra inrättningar helt nonchalant brukade räta sitt metspö mot väggen. medan maskburken däremot fick följa med in, allt för dyrbar för att lämnas utanför. Hallsten led sannerligen inte av några blygsamhetskomplex.
Vi nämnde att han var svenskamerikan, och som så dan ansåg han säkerligen husen i det lilla samhället Torsby som mycket lämpliga att luta ett metspö emot,
Det brukade inte fattas folk kring gubben, när han öppnade ett samtal ute på gatan eller ännu bättre, kom ihop sig med någon. Den som råkade bli nerskälld av Hallsten, mindes det säkerligen länge. Nedskrivaren kommer ihåg hur en stackars chaufför en gång råkade backa sin bil över hans maskburk, som han för ett ögonblick ställt ifrån sig. Den blev flat som ett pappersark, men chauffören blev säkert ännu flatare av den kalldusch gubben bestod honom. Tyvärr kan ingenting av den återges i tryck. En annan ”bilhistoria” kan dock möjligen få slinka med. Hallsten hade en viss benägenhet att påta på allting med sin käpp. En gång stod en ny, okänd bil på torget, vilken drog uppmärksamheten till sig, även Hallstens, som ju
Sommartid såg man ofta Ambians-Hallsten på dammen vid Torsby bruk. där han sysslade med sina fiskedon skulle konstatera om den var lika fin som bilarna i Dakota. Just son ägaren, en mycket smal och spinkig person, uppenbarar sig, knackar gubben med käppen på kylarhuven och frågar hur mycket en sådan maskin kunde kosta. Ägaren blev topp tunnor rasande och serverade gubben en skopa ovett: begrep han inte att lackeringen kom till skada av käppens doppsko! När Hallsten äntligen kunde göra sig hörd, utbrast han: ”A töst mä da.
Jä ha fell sett småler kärer än du å int d-t i byxan tå förskräckels”.
I Amerika vistades Hallsten ett par tre årtionden och hade således fullt skäl att återuppliva sina upplevelser där. Det berättas att han vid återkomsten därifrån hade samma överrock och mössa som när han for! Det säger en hel del om gubbens originalitet.
När Hallsten landsteg i Oslo blev han av en lurendrejare narrad att växla sina surt förvärvade dollars i norsk valuta, vilken då, efter förra kriget, länge stod ganska lågt i kurs. Gubben hade svårt att komma över denna malör, den grämde honom bitterliga.
Under sin västanvikstid var han inne på Värmlandsbanken minst varannan dag för att efterhöra kursen på norska pengar.
”Hols står dessa förbankade norsk-skellingän idag”, var hans stående fråga, ”ha de int krük õpp no?”
Vad som retade Hallsten mest var valutans osäkerhet, Ibland ”krak” den verkligen en smula uppåt, för att innan gubben visste ordet av dala nedåt igen. En tid var den synnerligen orolig, och detta föranledde honom att säga kassörskan sitt hjärtas mening i följande väl valda ordalag:
”Nej, nu blir dä allt stup fåfängt, du. Nu går då åv å te jämt süm när en bock pesser.
En gång det var när den tyska marken knappast lade mer än pappersvärdet kvar föreslog honom kassörskan på skämt att köpa sådana för ”norskskellingan”. Men Hallsten hade tydligen reda på tyska valutans värdelöshet, ty svaret kom ganska rappt:
”Jo du, jo du som int ä väl te å törk sä i ra-va mä en gang!”
Sommartid fick då givetvis även banken göra bekantskap med gubbens maskburk vilken han utan alla kruseduller smällde ner på den eleganta disken. Vid ett tillfälle tog honom kamrern i upptuktelse för detta och menade att den otäcka burken gott kunde lämnas utanför. Hallsten stirrade ytterligt häpen på kamrern och utbrast: ”Jo du, fesken där! Se markån skull kryp tur för mä, mener du”.
Ett ställe som Hallsten också ofta besökte var Torsby Bokhandel, som då innehades av Signe Hansson. Gubben hade i yngre dagar varit fiolspelare, och på bok handeln brukade man välvilligt låna honom ett instrument för att han skulle få friska upp färdigheten. Man satte en stol åt honom på utsidan disken, bredde ett papper framför honom att spotta på och så var de knarrande gammallåtarna snart i full gång. Stod dörren öppen brukade det samlas en hel del åhörare kring trappan och säkerligen gjorde sig också mången ärende in i butiken. Hallsten trampade takten med stort buller, spottade friskt både på och bredvid papperet, alltunder det en kring handleden oftast trasig och flaxande tröjärm också ivrigt markerade musikstyckets rytm. Tog sig någon för att berömma den primitiva musiken opponerade han sig kraftigt.
”Nä fingrån blir sum hökklönner ä da allt förbi mä spelinga”, brukade han säga. Ibland ansåg han att det lät ”sûm när en drar en gammel nävversäck ätter skarn”. bland ”súm üm en skull dra ett rep igönûm r-a på e so”. Hallsten var ingen pryd gamling, ordet bildning var honom givetvis helt okänt, men det må förlåtas honom. Vid ett tillfälle hade Hallsten ett par renhudsstövlar på benen när han skulle hålla sin ”musikstund”. Han satte igång, stoppade upp och tittade ner på påkarna varefter han lade fiolen ifrån sig.
Tillfrågad varför han slutade, svarade han buttert: ”Hôcken hinon skull ôrk å spel mä tôcka usselhet på fôttran”.
Det var takten han inte kun de trampa ordentligt med de mjuka skodonen.
Att driva med Hallsten tjänade inte mycket till. En advokat i samhället försökte med detta en gång, vilket gav upphov till den absolut bästa historien efter gubben. ”Ni Hallsten, som har varit i Amerika och allting” menade advokaten, ”har väl reda på vad det ä för skillnad på en advokat och en jurist?” Hallsten rev sig ett ögonblick i det vita skägget och så kom det: ”Näggûm jä dä riktit vet du men dä kan fell gärn int vår nôn ann skröna än på Gammel-Erk å Fan”…. –
Hallsten var född i Östmark, där han, liksom i Lekvattnet, är mera känd under benämningen Ambians-Hallsten, som han erhöll efter hemstället Ambian eller Ambiainen i Fäbacken, som han före sin amerikatid innehade.
Nu är den pigge gamlingen för längesedan borta med sin maskburk och sitt metspö. Fisket var hans hobby ända in i det sista, Humöret stod sig också. På sistone brukade han dock klaga över den tilltagande ”drûmleheta”. Men det var ingen ömklig klagan. På tal om fisket brukade han säga: ”En blir se gammel å nûvvlut, se dä ä hinons slut en ôrk å få på marken” (masken).
